Om cancer, behandling och träning

Idrottsgalan2016

Jag får ofta frågor som är relaterade till min cancersjukdom, och som återkommer gång på gång. Allt började ju med en joggingtur med den här tjejen, Åsa, som är en av mina bästa vänner och som varit ett grymt stöd under de här åren. (Bilderna är från Idrottsgalan i år, förresten.)

Men det jag ville skriva om i dag är egentligen en hel intervju som publicerades i Hela Hälsingland och som är skriven av Catrin Brolin för ca två veckor sedan.

Där är både frågor och svar på det som många mailar och undrar. Kanske tips också, vem vet?

Tack Catrin för en fin intervju! Intervjun kommer här:

”Pamela Andersson, uppvuxen i Hudiksvall, är känd som journalist och författare. Men hon är också känd som en kämpe, som när hon fick cancer för 3,5 år sedan började träna hårt, och sedermera skrev en bok – Jag ska inte dö i morgon – om sin kamp mot cancern.

– Jag tränar för att leva, säger Pamela, som tror stenhårt på att träningen hjälpt henne att klara de tuffa behandlingarna så pass bra som hon har gjort.

 

Vårt samtal tar avstamp i en kort notis från TT, om att en svensk studie nyligen har inletts där patienter med cancerdiagnos ska följas under tio år för att se hur fysisk träning påverkar cancern.

– När jag fick min diagnos, i juli 2012, efter att ha fallit ihop i ett epilepsianfall orsakat av hjärntumören, hade jag precis börjat träna. Jag var relativt otränad och min drivkraft då var att jag ville vara i hyfsad form eftersom jag precis tagit jobbet som chefredaktör på tidningen Topphälsa. Men efter diagnosen bestämde jag mig för att träningen skulle hjälpa mig, det skulle vara det halmstrå jag kunde klamra mig fast vid. Och jag är helt övertygad om att den träning som jag byggde upp just då, är det som har gjort att jag kan ha ett bra liv i dag, säger Pamela Andersson.

Hur orkade du börja tänka på träning då?

– Jag insåg att om jag är vältränad måste jag ju kunna stå emot cellgifter och strålningar bättre. Jag hade redan skaffat en personlig tränare – Christer Skog, som jag i dag är gift med – för att komma i form, men efter diagnosen förändrades det från att vara ”bara” träning. Det blev träning för att leva. Jag hade kunnat få operation direkt när diagnosen kom, på dagen, men min kirurg ville vänta sex–sju veckor på en mer avancerad magnetkamera. Jag valde att ta den chansen och inför operationen tränade jag som en elitidrottare. Det blev 3–6 timmar per dag.

Vad var det för träning du ägnade dig åt då, och vad tränar du nu?

– Jag tränade framför allt långa pass. Lågintensiv träning, som powerwalks. Det kunde vara att gå två timmar i skogen, gå med stavar 8 kilometer längs en landsväg, eller cykla 2–3 mil. Det fick ta den tid det tog. Jag pressade mig inte så hårt. Många människor gör fel när de börjar från noll eller ska bygga upp träningen igen efter att ha varit borta efter sjukdom eller en skada. Man pratar om backträning och intervaller, men det tror jag är bullshit. Går man ut så hårt direkt går man sönder. Man måste träna upp sig för att kunna träna. Man behöver inte tänka varv eller mil eller hastighet, utan bara vara ute länge. Nu tränar jag mycket längdskidåkning, jag är dålig och har dålig balans, men det handlar om att ta sig runt banan. Det är superbra träning. Stavgång är också jättebra träning.

Hur tror du personligen att träningen påverkar cancern?

– Det är självklart att om man tränar minst tre gånger i veckan så bygger man upp nivån för ett friskare liv. Man blir mindre sjuk, mindre förkyld. Man får starkare kropp och bättre motståndskraft. Under de här åren, då jag har tränat som allra mest, har läkarna samtidigt sagt att jag är så infektionskänslig att jag inte ens kan åka tunnelbana. Men jag har inte varit sjuk en enda gång under cellgiftsbehandlingarna, jag har stått emot. Träningen har varit min livlina, om jag ska vara dramatiskt. Jag hade aldrig orkat de här åren om jag inte hade känt att jag haft något som jag kan påverka min situation med.

Hur orkade du jobba och ta dig igenom det här och samtidigt träna så hårt?

– Den stora anledningen till att jag tränar är att försöka vara stark vid ett eventuellt bakslag. Träning gör att man orkar mer än man tror. Men det gör också att jag blir glad. Träningen håller psyket uppe, lika mycket som det fysiska. Det går hand i hand. På vissa ställen, i vissa landsting, har man börjat skriva ut recept på friskvård och träning. Det är helt rätt! Det finns konkreta bevis för att träning hjälper mot utbrändhet, depression och ångest. I dag är jag tillbaka på heltid på mitt jobb och då hinner jag inte träna flera timmar per dag. Men jag försöker prioritera att vara ute, att sakta men säkert bygga upp en stark kropp. Men jag tror inte att jag hade klarat att kliva ur sängen vissa dagar om jag inte tränat.

Hur har behandlingarna påverkat dig?

– Jag gick på cellgifter väldigt länge, 1,5 år, och jag trodde att det skulle vara lättare än det var att ligga kvar på min nivå, men kroppen slås ut av cellgifterna. Jag anpassade mig efter förutsättningarna och gick, åkte skidor, det jag kunde. Men mot slutet var det bara gå jag orkade göra, och knappt ens det. När jag slutade med cellgifterna förra sommaren var jag så slut att jag knappt orkade gå. Jag tror dock att jag orkade så pass länge som jag gjorde, just tack vare den grund jag byggt upp.

Du har hela tiden varit öppen med din sjukdom, har det varit självklart från början?

– Nej, snarare tvärtom. Det tog en månad innan jag gick ut med det. De första veckorna var jag i total chock, ingen kunde säga hur länge jag skulle kunna leva, jag hade mina två små barn att tänka på, det var totalt kaos. Hela mitt inre var i kaos. Men sen kände jag sakta men säkert att jag var så pass offentlig ändå, och så började jag höra rykten om mig själv. Då kände jag att jag ville äga min egen story. Så jag skrev en krönika i Hudiksvalls Tidning, och samma krönika skickade jag till Expressen. Då hade jag gått ut på både regional och nationell nivå. Det var den 2 augusti 2012. Det var fruktansvärt jobbigt. Men efteråt kändes det väldigt skönt. Folk läser min blogg nu och vet vad som händer, då slipper jag berätta hela tiden.

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra! I tisdags fick jag beskedet att tumören fortfarande vilar, och det är ju det jag lever efter. Så länge tumören är stilla så får jag leva. Risken finns att det vaknar till, men inte den här gången i alla fall! Jippie!

På din blogg skriver du att du vill våga stanna upp. Hur tänker du kring det?

– Jag har hela tiden tränat för att få leva. Det är ett stort mål. När jag fick veta att tumören vilar, och har vilat en lång period nu, kändes det viktigt för mig att få landa, att inte ha den här stressen i mig över att kämpa för att inte dö. Jag har svårt för det, att vila och ”bara” jobba heltid. Men jag har insett att jag måste vila för att orka ta nya tag. Och då unnar jag mig det, att ibland ligga i soffan och läsa en bok eller titta på tv. Tidigare skulle jag hela tiden göra nya saker. Men jag måste våga tänka att jag lever.”

Och en sak till:

Njut av livet ofta. Fira allt. Här är lite bildexempel!

 

Hjärntumörblogg
IMG_0165
IMG_0195

Idrottsgalan 2016

  1. Sara skriver:

    Hejja Pamela!
    Vet vad du pratar om precis😀
    Jag har kronisk bröstcancer med spridning till lungorna. Är inne på mitt 5 år med detta nu. Jag tror precis som du att träning hjälper mycket. Trots i stort sett ständig cellgiftsbehandling har jag klarat av det riktigt bra. Tränar efter ork. Just nu 3 ggr i veckan på gym och långa promenader med hunden. Springer lite ibland och åker skidor. Mitt motto är att” jag tränar för att jag kan”. Det ger en liten kick. Att känna att man orkar. Dock har jag en hjärna som inte alltid är med. Men den hindrar mig inte från att röra mig. Kram till dig.❤️

  2. Johanna skriver:

    Hej,
    Jag lever själv med kronisk cancer och jag vill att du skall veta att du är en fantastisk inspiration! Jag har gått på cellgifter dryga året nu och de slår ju olika, men samtliga slår på kroppen. Jag kämpar med att försöka få till små promenader åtminstone alla vardagar och yoga när jag orkar. Hur gör du med kosten? Äter du socker, mjölk, kött etc?
    Tack för din inspiration!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..