Är det kört nu? Har tumören vaknat?

hjärntumörblogg

Att leva med cancer är som att ha oron i bakhasorna.

Hur jag än försöker kan jag inte skaka av mig den helt.

Jag reser, jobbar och tränar, försöker att leva livet fullt ut, går kringelikrokar i tillvaron, skrattar högt och ofta – men den släpper inte mig ur sikte.

Ibland tror jag att jag lyckats smita undan för alltid.

Som i helgen när jag och kroppen tillsammans kände något slags lyft, det spratt liksom till i benen och jag njöt av en lååång powerwalk med inslag av power-dips efter vägen.

hjärntumörblogg

Det var en vackert komponerad vinterdag trots att snön inte syntes i Stockholm och när jag såg mig omkring såg jag bara min egen skugga.

Ha! Jag hade lyckats springa ifrån den jäkeln!

Men det var tyvärr bara tillfälligt.

I går kom oron sakta hasande igen. Med ett snett leende och med en långsam, nästan nonchalant gångstil, dök den upp tillsammans med en huvudvärk som den släppte loss och som nu bosatt sig i min skalle.

Huvudvärk i drygt ett dygn kanske inte är något att bekymra sig om för andra, men för mig som aldrig lidit av huvudvärk tidigare är känslan ny.

Varför spränger det i huvudet?

Varför känner jag mig yr?

Oron späds på i takt med att värken fortsätter.

Har tumören växt? Är det kört nu? Har tumören vaknat??

Överdramatiserat jag vet, men tankarna går inte att styra.

Jag känner min kropp så väl efter de här senaste canceråren, jag tror mig veta allt om hur den reagerar och varför och jag analyserar varenda känsla eller tecken i den som känns annorlunda.

Som nu.

Vem vet, jag kanske bara drabbats av en begynnande förkylning? Kanske har jag jobbat för mycket och bara behöver vila?

Men så tänker inte min hjärna när smärtan ligger som ett tung täcke över huvudet.

Den slår på stora trumman, trycker på varenda varningssignal så att mitt förnuft knappt får en chans att komma till tals.

”Red alert, tumören har vaknat” larmar hjärnan medan förnuftet manar till sans:

”Herregud, det är lite huvudvärk – man dör inte av huvudvärk.”

”Det är något som inte är som det ska!” skriker hjärnan.

”DET ÄR HUVUDVÄRK! ALLA HAR DET IBLAND!” vrålar förnuftet och jag känner mig helt schizofren.

Jämmer och elände – eller bara en förkylning?

Plötsligt, ja, jag känner det tydligt nu!

Värk i örat?

Japp! Värk i örat!

Hjärntrumman stannar plötsligt och jag känner axlarna sjunka ner till normalläge.

Man får inte ont i örat av en tumörtillväxt väl?

Förkylning däremot?

Vi bestämmer så.

hjärntumörblogg

  1. Hej Pamela Tusen tack för boken ”jag ska inte dö………….
    Var på din föreläsning i Piteå.Vilken duktig kvinna du är.
    Såg annlis.forsberg@mail.sedig hos Malou på TV härom morgonen.Detta kommer du att fixa
    tänker på dig ofta-lycka till o många kramar.
    Hälsningar Ann-Lis Forsberg

  2. Hej Pamela!
    Bra skrivet MEN fortsätter huvudvärken upp mot 2 veckor , så begär en ny MR.

  3. Det är mycket förkylningar som går nu. Jag tror och hoppas att det inte behöver vara mer än så. Jag håller tummarna för dig och önskar god bättring! Det är ett nöje att läsa din blogg.

  4. Jag instämmer helt i kommentaren av Anders här ovanför!Du är en kämpe och en mycket god förebild! (Har du kontakt just nu med ngn. på KS som du kan konsultera?)
    Alla tänkbara goda krafter till Dig!
    Bästa hälsningar!
    Claes

  5. Blir alldeles kall när jag läser rubriken….. bestämmer mig att det är flunsan som alla andra drabbas av nu mer eller mindre. Ont i huvudet och ont i örat som barnen får….Vila nån eller några dar….fast det vet jag att du har svårt för…..Kram kram

  6. Pamela!

    Du skriver på ett sätt som gör det möjligt att sätta sig in i din situation och ger perspektiv på vad som är viktigt i livet! Tack för det!!

  7. Pamela.. Du har ett förhållningssätt som präglar ditt sätt att skriva och sannolikt stärker din otroliga kamp. Du får ju aldrig känna dej trygg, vilket måste tära.
    Jag blir lika kall varje gång jag läser om dej! På ett varmt sätt såklart!

  8. Du skriver fantastiskt fint om det som är svårast! När vi inser att vi inte är odödliga.
    När en sjukdom nafsar oss i hälarna!

    Vi har vant oss att ignorera faktumet att döden finns nära inpå oss, att den drabbar och förstör!
    -Bara inte för mig!

    Du gör det otroligt bra som ger dina tankar och ditt tvivel ord! Personligen tror jag att det är en viktig del i ditt fortsatta krig mot tumören!

    Att vara öppen med det du känner, det som skaver och gnager det gör känslorna mindre farliga och mindre benägna att sluka din energi!

    Du gör det fantastiskt bra!
    Fortsätt precis som du gör!
    Visa oss vägen!
    Du är en förebild!

    MVH, Anders Forslund

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..