Cancerkoll utan värdighet

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Här sitter jag utan skor och utan värdighet.

Jag tar alltid av mig skorna sist.

Resten av plaggen hänger redan i det gamla plåtskåpet i det anvisade omklädningsbås jag fått av sköterskan.

Det är litet, kallt och trångt.

Det tunga draperiet går inte ihop och jag ser in i grannens lilla bås innan jag hänger ytterkappan på stången för att skydda lite av bådas integritet.

Utan kläder under den fula sjukhusskjortan är man inte kaxig.

Utan smink och utan värdighet sitter jag där inne och inväntar min tur.

Skorna är på.

Det enda som känns normalt.

Att behålla dem så länge som möjligt känns alltid bra, speciellt om det är lite klack på dem. Med klack kan jag fortfarande känna mig någotsånär okej. Sjukhusskjortan skulle kunna vara en vanlig skjortklänning (med dålig syn och på långt avstånd) när man har boots till.

Hjärntumören ska röntgas på detaljnivå

Som i går.

Jag tar inte av skorna förrän sköterskan kommer ut och frågar om jag är klar.

Skorna är alltid på sist.

Skorna är alltid på sist.

Först då åker de av, ställs i det gamla plåtskåpet och så börjar jag golgata-vandringen i strumplästen mot den stora röntgenmaskinen som ska syna min hjärntumör in i minsta detalj.

Utelämnad.

Sårbar.

Och med ett orosmoln i magen.

Jag vet inte om någon av er som läser det här någonsin har varit inne i en sån här jätteröntgenmaskin med huvudet fastspänt och en panikknapp i handen?

Det bullrar som om det ska gå hål i skallen på en, och jag vet att vissa får total panikångest.

Mitt knep att överleva är att fokusera på annat.

När jag sitter det på britsen bestämmer jag att jag ska sova.

En powernapp mitt på dan är lyx.

Och lyx gillar jag!

Tumme upp eller ner för cancern

Jag beställer P4 i lurarna trots att jag vet att jag knappt kommer att höra ljudet, bara bitvis mellan de olika långa serierna som röntgen tar. Sedan beställer jag dubbla täcken för att jag inte ska frysa och så låter jag mig skjutsas in i röntgenmaskinens innandöme och säger till mig själv att det är dags att lyxa sig lite.

Jag har verkligen lärt mig konsten att powervila på beställning.

Det fungerar nästan alltid, jag kallar det mitt fuck off-finger till cancern när jag däckar trots det groteska ljudnivån.

Jag märker knappt att sköterskan drar ut mig efter 15 minuter och sprutar in kontrastvätska i hjärnan via en nål i min arm innan hon låter mig skjutsas in igen.

Snark, snark i maskinen.

Superduperpowernapplyx.

Efter 30 minuter är det över.

Jag vaknar med strofen ”Hello from the other side” i huvudet och tänker att det verkligen var passande.

Sedan tar jag mitt trötta oglammiga jag tillbaka till omklädningsbåset, och blir mig själv igen.

Med skor på, och en klänning från NK.

Nu återstår bara en lång väntan på resultatet.

Tumme upp eller tumme ner för cancern.

Har jag klarat av att springa ifrån den ännu en gång?

Hello from the other side.

Hello from the other side.

  1. Hej Pamela!

    Vad bra du är på att fokusera på annat.
    Jag lever med kronik bröstacancer och röntgas varje halvår.
    Jag har också lärt mig att koppla av i röntgenmaskinen.
    Att gå och ta emot beskedet sen är oerhört tufft.
    Jag hämtar också kraft av att träna. Jag är även ute i naturen mycket. Just nu har jag kommit hem efter ett roligt pass på Friskis o Svettis och därefter tog jag ett kvällsdopp i en liten sjö i närheten.Oroligt fint ikväll!Det är sånt som gör att jag orkar. Du är som jag en kämpe.
    Underbart att du fick bra besked!

    Kram

  2. Jenny skriver:

    Du måste vara något alldeles extra alltså!❤️Att se röntgentiden som superlyxegentid är det nog väldigt få som kan:)
    Gud vad jag är imponerade av dig och jag hejjar på dig, håller tummarna nu!!
    All lycka till dig Pamela!
    (Det är ju jag som har dig som ”mental pt” och träningen går bra får jag säga. Har nu kommit upp i dryga 4,5 km på en halvtimme, ska ut idag med. Idag ska jag jäklar knäcka 5-km-gränsen! Kan Pamela så kan väl jag, du vet. Älskart!!)

  3. Linda skriver:

    hej Pamela.Kan inte påstå att jag vet hur du känner dig,men delvis.Har samma tumörform som dig.Dock kunde de operera bort en stor del av den.Röntgenkontroller var 4 månad.Jag känner igen mig i allt du skriver.Och det hjälper mig oerhört för kan inte sätta ord på det jag känner lika bra som du.Du har blivit som en livlina för mig.JAG KÄNNER ATT NÄR DU ORKAR VARA SÅ POSITIV TILL LIVET,så ska inte jag vara sämre.Jag träffade dig vid din boksignering och du sa att vi norrlänningar är av segt virke.du får många att kämpa vidare.Du är virke är segare än segast,starkare än starkt.tack för allt hopp du ger mig!!!! KRAM

  4. Känner igen mig i allt du skriver. Ler igenkännande åt valet av radio kanal,måste vara det minst viktiga valet i livet eftersom man bara hör knäckandet😊. Jag ska in om två veckor för det samma. Igår var det ultraljud av hjärtat. Brukar också kunna somna till men igår blev det mest en balansövning på den gamla britsen. Vi får fortsätta att kämpa på alla vi som är i samma sits,och ”leva ”livet så mycket vi bara orkar.

  5. hej❤️jag bara vet att allt kommer att vara bra! Du är en underbar förebild för oss som varit där❤️Själv fick jag bröst canser för 3 år sedan, men mår bra!! Du är bara så bäst pamella .. All lycka till dig å din familj!! Miljoner kramar Suzanne

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..