Ser ni inte kaoset i mina ögon?

Fast i stormen.

Fast i stormen.

Man har mycket tid att tänka när man fastnar i en bilkö på grund av två olyckor, och står stilla i två timmar.

Snöstormen viner runt bilen, mitträcket gör att det är omöjligt att vända tillbaka och jag och maken tittar på varandra och säger att det var tur att hann äta lunch och gå på toaletten innan vi åkte.

Den första halvtimmen pratar vi och om ditten och datten, sedan försjunker vi i egna tankar.

Det enda som hörs är radion som vi höjer varje gång det kommer nya uppgifter om olyckorna som omringats oss.

Hur gick det för dem i bilarna? Inget säger nåt om det.

Klarade sig lastbilschauffören någorlunda?

En ambulans swischar förbi med sirenerna påslagna på andra sidan mitträcket.

Inget gott tecken.

Jag tänker på slumpen.

Hur fort livet kan förändras, hur man ena sekunden är full av liv och i den andra faller ihop i ett vrålande ångestskri som för alltid ger en rispa i själen.

Hur omtumlande tillvaron kan vara.

Hur kan jag gå där på gatorna med ett invärtes rasande kaos som är helt osynligt för dem jag möter? Ser ni inte i mina ögon? Hör ni inte mina tankar som skriker om allt som är orättvist och som sörjer varje besked om cancer runt omkring mig?

I en stillastående bilkö tackar jag maken för att han kom upp med sin utmaning ”christerskogtränavarjedag” under januari och istället för att tänka på den förbannade sjukdomen funderar jag på hur jag ska få till min träning när jag sitter fast på E4.

Det skingrar tankarna.

Sedan nyårsdagen har jag tränat varje dag, minst 20 minuter, och banne mig att jag ska missa det på grund av en snöstorm!

En och en halv timme i sol.

En och en halv timme i sol.

Gårdagen bjöd på en fantastiskt strålande dag där jag gav mig själv en 90 minuters kuperad powerwalk – i kväll blev det lite torftigare. En 20-minuters egenhändig tabata-variant i min mammas kök efter att äntligen ha kommit fram i snöstormen blev dagens facit.

Alltid nåt.

Förresten; missa inte Nyhetsmorgon i TV4 på lördag ca 09.40. Då är jag på plats i rutan. Kolla gärna!

Kram!

Träning i mammas kök.

Träning i mammas kök.

  1. Pia skriver:

    Hej,blev så glad för din skull,:)
    och jag känner dig inte ,mer än genom tidningen
    må gott nu framöver, kram

  2. Det är ju helt otroligt! Du vann matchen över tumörfan!!! Det var så härligt att se dig berätta om den goda nyheten på Nyhetsmorgon tidigare idag. Jag har samma läkare som dig på KS så jag vet hur det känns att gå in i det där rummet och vänta på dommen. Även fast jag har haft min tumör sedan födseln (jag är nu 26 år) så är det alltid lika jobbigt. Tack för att du sprider glädje och kämparglöd. All lycka till dig och hoppas att du får en superhärlig fucking-frisk-fest :) Kram <3

  3. Så underbara nyheter, såg på 4:an, vilken tuffing du är.
    STOR kram till dig och din familj.
    Gunilla

  4. Det var fantastiskt att höra dig – och ännu mera att se dig – på Nyhetsmorgon.
    Fantastiskt och underbart. Det visar också att cancern går att besegra. Du är en fantastiskt förebild för oss alla som drabbats.
    Jag (kvinna, 69 år) försöker också träna och har märkt att den träningen (som jag antar, är på en mycket blygsam nivå jämfört med din) får mig att må bättre. Och om jag av någon anledning hoppar över någon dag så märker jag omedelbart av det.
    Skulle gärna få veta mer om hur och på vilket sätt du tränar. Skulle du inte kunna skriva en artikel i din tidning för att sprida till oss andra hur du har gjort? Tror det skulle kunna vara en stor inspiration för många av oss.

  5. Sara skriver:

    Åh vad glad jag är för din skull!!!!

    Jag började läsa din blogg i slutet av 2012 när jag hade fått veta att jag hade livmoderhalscancer. Och har följt den sedan dess.

    Om 1 år blir jag förhoppningsvis friskförklarad!

    Stor kram

    Sara

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..