Jag har aldrig varit modigare

Utsikt över poolområdet på Cavo Spada.

Sitter på en altan med tillhörande hotellrum och tittar ut över poolen som glittrar i solen bara fem meter bort. Ovanför skymtar de gröna bergen, och vänder jag blicken till höger ser jag Medelhavet. Kreta visar sig från sin bästa sida, och jag har precis kommit från ett träningspass där jag gått utanför min comfort zone. Jag har utmanat mig själv ännu en gång och lyckan spritter i kroppen. Vore jag inte så trött och mör i benen skulle jag dansa och skutta runt i solen.

Att göra saker som jag egentligen vet att jag inte borde kunna göra, fyller mig alltid med glädje och stolthet. Det får mig att växa som person, att utvecklas på ett mentalt plan – att bli starkare och modigare. Faktum är att jag är mycket modigare som 53-åring än som 19, 24 eller 29.

När jag var 19 år vågade jag avstå universitetsstudier för att istället flytta till Israel och jobba på kibbutz.

När jag var 24 tog jag tjänstledigt och reste jorden runt med bästa kompisen i släptåg och en ryggsäck på ryggen.

Och när jag var 29 år sa jag upp mig från en fast tjänst i Sundsvall för att flytta till Stockholm och ta ett sexmånaders vikariat, utan att ens ha en lägenhet att bo i.

Stora steg, men självförtroendet var på topp och ”allting som jag vill kan jag göra ahahaha”, som Magnus Uggla skulle ha uttryckt det.

När jag var yngre hatade jag att förlora, allt var en match som skulle vinnas både på handbollsplan, fritiden och i karriären, men stigarna jag valde var säkrare än de jag tar i dag. Det var ingen konst att nå framgång när jag orkade allt och när jag valde de kamper som jag VISSTE att jag hade chans att vinna.

I dag har jag inte de förutsättningarna.

Jag får kämpa med min kropp, mitt knä som förstörts av otaliga skador och som jag inte kan räta ut helt, smärtorna i fötter och händer som fortfarande känns efter cellgifterna, och åldern som tar ut sin rätt.

I dag vet jag att när de kommer till träning kommer jag aldrig mera att vara bäst på plan. Inte lyfta mest, inte springa snabbast, inte orka vara högst upp på toppen först av alla på cykelpassen.

Jag tänker tillbaka på passet jag precis genomfört: Fight cardio med Biggest Looser-tränaren Sabina Dalfjäll. Ni vet den där mörka, snygga, starka bruden som får nåt år sen fick en att nästan stå i givakt framför tv:n när hon uppenbarade sig.

Att få köra fight cardio och boxning med Sabina Dalfjäll är ren lycka!

Fight cardio är ett kombinerat box-, styrke- och konditions-pass – och jag var klart sämst.

Redan efter åtta minuter var jag slut. Men jag fortsatte ändå.

I 50 minuter tränade jag efter bästa förmåga, jag bad inte om ursäkt för att jag gjorde armhävningarna på knäna eller att jag inte klarade 40 burpees och gjorde benböj istället.

Jag vågade lägga vinnarskallen åt sidan och tillät mig vara sämst på plan utan att banna mig själv efteråt.

På det viset vann jag ändå.

Tänk så bra!

Sämst men ändå en vinnare!

Terrasshäng med ledarna på första veckan på Kreta.

 

 

 

 

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..