När kroppen inte vill prestera, tänk till – innan det är försent

Jag är i Portugal på träningsresa. Jag har varit här i fyra dagar nu – och tränat mindre på de här fyra dagarna än på väldigt länge. Inte för att jag inte har haft möjlighet, jag skulle kunna träna flera pass om dagen om jag bara orkade. Men det är just det. Jag orkar inte. Kroppen säger ifrån och tar med all rätt time out. Säger ifrån. Den vill ha återhämtning, vila, kärlek, stretch, rörlighetsträning, omtanke. Och det är klart den ska få det (ho hoo vakna Sandra) det är ju inte mycket som är viktigare än kroppen. Tänk vad lätt det är att ta den för given. Pressa den till max, förvänta sig att den ska ställa upp utan gnäll. Bli sur på den när den inte orkar så mycket som vi önskar och vill. Så dumt. Vi borde hylla våra kroppar varje dag. Tänka på hur mycket de gör för oss, tacka varenda kroppsdel för att de ställer upp för oss varje dag. Älska våra kroppar för allt de kan!
I alla fall… Innan jag åkte ner hit så gjorde jag upp planer i huvudet om hur jag skulle springa varenda löparpass, prova på crossfit, köra styrkepass, träna järnet. Och komma hem i toppform, ännu mer preppad för maraton. Veckan innan vi åkte kände jag mig sliten i kroppen, sprang långt, pressade mig själv hårt. Glömde att stretcha, träna rörlighet, smidighet … Stressade undan jobb, gick på högvarv, sov dåligt. Misskötte mig helt enkelt. Så kom jag ner. Taggad men trött. Jublade över alla härliga pass på schemat. Gick på ett yogapass första dagen, dansade lite i solen. Njöt. Men när det var dags för löppass så kändes benen tyngre än någonsin och hela kroppen skrek NEEEEEEEEEJ!
Nähä, tänkte jag och gav kroppen en dag till att återhämta sig på. Dagen efter tog jag en kort morgonjogg på stranden. Benen fortfarande tunga. Kroppen stel. Gick på soma move, tränade rörlighet, återhämtade mig. Vilade. Kände mig ännu tyngre i benen. Tröttare. Stelare. Segare. Hade tänkt gå på ett intervallpass, orkade inte. Kroppen ville inte. Igår hoppades jag på att vakna och känna mig pigg med fräscha ben. Vaknade med kramp i vaderna. Fortfarande stel. Orkade inte jogga på stranden. Gick. Körde ett pass organic bodywork. Vilade. Försökte ta ett snack med kroppen. Fråga hur det var med den egentligen? Bad om ursäkt för att jag inte tagit hand om den så bra som den förtjänar. Bestämde mig för att verkligen lyssna. Ge kroppen tid!
Idag har mina ben promenerat med mig till Spanien. De känns skönare. Piggare. Och jag börjar känna mig lugnare. Har landat. I Portugal. I min kropp. I tanken på att lyssna mer på kroppen, ge den mer omtanke och återhämtning. Det är så lätt att stressa iväg på flera plan – i huvudet, jobbet i träningshets… Men när kroppen försöker säga oss något då är det dags att släppa allting och bara lyssna. Tänka till!
Imorgon ska jag vakna och fråga kroppen vad den längtar efter, och ge den det. Utan att låta hjärnan hetsa på och skrika efter prestation. Jag hoppas att den är sugen på att springa en mil i bergen, för det längtar jag verkligen innerligt efter. Men det är helt okej om den säger att den hellre vill gå.
Kramar från Monte Gordo, var rädd om dig och din kropp – du har bara en!
träningsresa 2016 portugal

Lugn morgonjogg på stranden har jag ändå hunnit njuta av!

träningsresa 2016 portugal

Och after run-njut i soluppgång – mumma för både kropp och själ!

träningsresa 2016 portugal

Och Portugal är helt rätt plats att vila sig i form på!

träningsresa 2016 portugal

Snart i maratonform!! :-)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..