Att springa sitt första maraton – vilken dag, vilken känsla!!

Fram till i höstas hade jag aldrig trott att jag skulle springa ett maraton. Att jag skulle kunna springa dryga 42 kilometer, utan att i så fall plåååga mig igenom åtminstone de sista 30. Men så sprang jag halvmaran i september förra året, utan att ha kunnat träna speciellt mycket innan, och tyckte att de där 21 kilometrarna var helt okej. (Alltså, det var ju inte plättlätt, jag kämpade rätt hårt. Men det gick!) Och då kändes plötsligt dubbelt så långt – med förberedelser och träning – inte så omöjligt längre.

När både min man (Tompa) och min storebror (Basse), två av mina favoritpersoner i hela världen, också kunde tänka sig att springa så var det ett ännu lättare beslut. Vips så var vi anmälda. Med målet att ta oss runt, gärna under fem timmar men utan att hetsa. Utan press. Skadefria. Viktigast har hela tiden varit att någonstans också kunna njuta av hela upplevelsen, utan att känna att det är allt för jobbigt att träna. (Ja, alltså, det är ju inte underbart och kul att träna vaaarje gång, men man kan ju försöka att göra träningen så rolig som det går. Och mysa till tiden omkring träningen – fika i solen efteråt, beundra naturen i pauser, lyssna till fågelsång och känna sig lycklig över livet…) Hur som helst. Här kommer en rapport från loppdagen.

Min ”första maraton”-dag:

springa sitt första maraton

Första tanken när jag vaknade på morgonen: Spring Sandra, spring!

06:45 Vaknar. Samtidigt vaknar alla tankar: ”Borde jag inte sova längre, jag behöver ju vila mig i form.” ”Vad har vi egentligen gett oss in på?” ”Hur ska det gå?” ”Är det bra springväder?” När måste vi äta frukost?” ”När går tåget?” ”Har jag valt rätt kläder, skor…?” ”Är det dumt att tro att man kan springa ett maraton utan att smörja vaselin på valda delar av kroppen?” ”Kommer vi att ta oss runt?”

08:00 Ligger forfarande kvar i sängen. Vilar. Eller försöker i alla fall. 

08:15 Får frukost på sängen av maken (jaa, han är världens bästa!). Tre portioner havregrynsgröt ungefär (tjaa, han tyckte att jag behövde ladda REJÄLT). Jag kämpar i mig EN portion och får lämna resten. 

08.45–10:00 Springer på toaletten några gånger, drar på springkläder, fixar med nummerlapp. Smörjer på solkräm. Packar kläder att byta om till (till efter vi har tagit oss runt) och försöker att inte tänka på vad som komma skall. Försööööker alltså. Det är förstås omöjligt. Jag ska springa längre än jag någonsin gjort tidigare. (30 kilometer är det längsta vi har sprungit under ett träningspass. Och det var EN gång. En. Och jäkligt tungt efter 22 km dessutom. Nu ska vi springa 12 kilometer till.) Iiihhhhh.

10:05 Går till tåget efter att ha sprungit in och ut ur lägenheten några gånger. Nervöskissat, druckit vatten, kollat att allt är med… Trycker i mig en banan – det sista jag äter innan loppet.

10:15 På tågperrongen hejar vi glatt på flera maratonlöpare, det är en lustig (och rätt härlig) känsla att ha ett gemensamt mål med flera tusen främlingar. På tåget sitter storebror. Han har inte riktigt hunnit med löpträningen och känner sig osäker – men har bestämt sig för att starta i alla fall och siktar på att ta sig runt minst halva maran. 

springa sitt första maraton

Laddar upp med bästa boysen!

11:00 Vi har slängt in väskorna med ombyte och ställer oss i lååååånga toaköer för en sista nervöskissning. Solen skiner och det fläktar skönt. För mig, som inte är så värmekänslig, är det perfekt springväder. Vilken dröm att få springa i solsken en fin sommardag, mentalt blir det tusen gånger härligare.

springa sitt första maraton

Nödiga i toakön. Har aldrig sett så många män pinka i buskar, skog och diverse miljöer som den här dagen!

11:45 Stämningen är på topp på Östermalms IP som kryllar av löpare. Vi börjar röra oss bort mot starten, dricker vatten en sista gång och kliver in i startfållan. Vi står längst bak och startar bland de sista. Eftersom vi ska springa lugnt så är det helt okej. Mentalt är det skönare att springa om andra löpare än att bli omsprungen hela tiden. Knyter skorna och kollar att energigodiset finns lättillgängligt i midjebältet. Plockar fram pepplåt-listan i mobilen men väntar med att dra igång den, första sträckan tänker vi springa och snacka.

springa sitt första maraton

Vi står typ sist. Men det känns bra. Vilken folkfest! Nära 13528 löpare har vi framför oss. (Några få av dem står bakom oss.)

12:10 Starten går och vi är iväg. Wohoo, nu händer det! Loppet vi har tränat till och styrt våra liv efter de sista veckorna är äntligen här. Vi springer lugnt. Målet är att hålla ungefär 6:30-tempo. Eftersom det är så mycket folk så blir det lugnare än så i början. Ungefär fem minuter efter starten har vi kommit fram till starten… Hahaa. Nu börjar vi – IGEN!

springa sitt första maraton

Nu kör vi!!

13:00 Vi håller lugnt tempo och njuter av allt som händer längs med banan. Folk hejar, orkestrar spelar. Solen skiner och värmer skönt i ansiktet. Vid fem kilometer äter vi våra första energigodisar, planen är att äta något minst var femte kilometer för att inte riskera att drabbas av ”soppatorsk”. Vi dricker också vid varje vätskestation, extra viktigt eftersom det är varmt den här dagen. Och eftersom vi egentligen inte har någon tid att passa så blir det riktigt sköna pauser. Vi kör bara vatten såhär i början, sportdrycken får vänta ett tag till. Jag har svårt för sportdryck och är osäker på hur magen ska reagera (jag har inte testat att springa och dricka sportdrycken innan loppet, jag tänker chansa helt enkelt).  Än så länge springer vi i innerstad och de är folk överallt. Vi håller stadig fart och jobbar oss sakta men säkert förbi ganska mycket människor. Det flyter på bra.

springa sitt första maraton

Första gången på Västerbron går som en dans!

13:40-ish Första varvet över Västerbron är avklarat och vi springer in i city. Benen känns fortfarande förvånansvärt pigga. Vi varvar löpningen med lite indianhopp och andra sköna skutt för att det inte ska bli för enformigt. Hör mitt namn ropas vid några olika ställen och ser vänner och familj stå och heja – otroligt mycket värt!! Lika kul varje gång vi ser någon vi känner igen. Tompa och Basse springer igenom varenda ångdusch på vägen, för att svalka av sig. Jag häller lite vatten på huvudet någon gång men tycker nog egentligen att det är alldeles lagom varmt som det är.

springa sitt första maraton

Här är första varvet snart avklarat, vi ser Stadion som är ett delmål och så småningom även slutmålet!

Före 14. När vi närmar oss 17 kilometer och Stadion (första varvet är 17 km, andra varvet är 25 och då springer man de extra kilometrarna en vända på Djurgården) börjar de första tävlingslöparna närma sig sin slutspurt. Det är helt sjukt vad snabbt de kan springa. Reeespekt! Men de kör sitt race, vi kör vårt. Fokuserar på att inte dra iväg i tempo utan att istället hålla jämnt, lugnt tempo hela vägen. Det är skönt att ha första varvet gjort, nu vet vi vad som väntar och kan lättare visualisera hur långt det är kvar sen på varv två.

14:30 någonting har vi tagit oss halvvägs och äter saltgurka på Gärdet. Det har aldrig förr varit så gott med salt!! Vi har sett många i svarta kläder med saltränder i kläderna, av allt salt som kommer ut tillsammans med svettet, själv börjar jag känna saltavlagringar i ansiktet. Det är alltså inte svårt att gissa att kroppen behöver påfyllning av just det! Vi väntar på storebror som tar toapaus och njuter av att vara halvvägs igenom. Nu är det ju liksom bara ”nedförsbacke” resten av vägen. Kroppen känns helt okej än så länge. Jag har ont i tårna på ena foten (har haft en blånagel, och kroppen försöker väl på instinkt kompensera genom att ta i extra mycket med de andra tårna) men det var jag beredd på. 

springa sitt första maraton

Efter halva vägen har brorsan toapaus och vi krampaus i solen. :-)

15-tiden. Jag är plötsligt vrålhungrig och benen börjar kännas stumma. Trycker i mig energigodis och försöker njuta av solen. Det händer inte så mycket på Djurgården, förutom att jag får en pollenattack av gräset vi har sprungit igenom – får tårar i ögonen och tungt att andas. (Det ordnar som tur är upp sig så fort vi kommer in i stan igen.) Djurgårdsvändan är det inte så mycket folk som hejar, och det märks, det blir mycket tråkigare – vilken skillnad en hejaklack kan göra!!

15:30 typ. Brorsan bryter när vi närmar oss 30 kilometer. Tråkigt såklart men han har kämpat tappert och när kroppen säger ifrån på riktigt så är det bättre att sluta! Tompa och jag smaskar i oss energibars (ÄNTLIGEN NÅGOT ATT ÄTA) och rusar sedan vidare. Vi har hört att det är nu det jobbiga ska börja, att 30 km är den magiska gränsen. Men det känns faktiskt helt okej hittills. 

15:50 När det är någon mil kvar blir det plötsligt jäkligt trögt. Snabbt. Benen blir helt stumma, magmusklerna börjar tröttna och ryggmusklerna får kompensera. Axlarna, som vi har försökt tänka på att slappna av i och röra på under hela loppet börjar värka ordentligt. Det är tungt, det är tråkigt – det är DAGS FÖR PEPPMUSIK! In med lurarna i öronen och på med de peppigaste låtarna. Sådärja. Bara att försöka gå in i någon slags trans och beta av kilometer för kilometer.

springa sitt första maraton

Inte lika kul längre faktiskt.

16:10 Nu har vi sprungit i fyra timmar. FYRA TIMMAR! Det känns i kroppen som har stelnat till ordentligt och gör ont mest överallt just nu. Men det känns så jäkla bra att veta att nu kommer vi att ta oss i mål. För det kommer vi, det är vi övertygade om. Frågan är bara om vi gör det springandes eller gåendes. Andra varvet på västerbron är inte så kul uppför. Segt bara. Får dessutom mintspray (Ice power som de står och sprejar på ömma muskler) i ögon, näsa och mun – BLÄ och AJ!

16:30 Går extra länge vid varje vattenstation innan vi kommer igång och springer på i samma tempo igen. Den varma buljongen före västerbron var gudomlig. Kaffet vid Stadshuset var visserligen ganska kallt, men det gjorde gott! Dextrosolen strax före Odengatan duger den också och ger något annat att tänka på än att varje steg värker. Vaaarje steg. Värker. Men nu är det faktiskt inte alls långt kvar. Sista fem – nu lättar det. Kroppen gör fortfarande ont men det är inte riktigt lika tungt. När det är fyra kilometer kvar går vi in i något slags robot-mode och springer på bra.

springa sitt första maraton

Snart på Stadion dåråååå. Kör lite dansmoves, eller nåt. :-)

17:00-ish. Närmar oss Stadion och nu är det snart över. Sorgligt och härligt på samma gång. Precis utanför Stadion står brorsan och hans familj och hejar – det ger en extra kick! Springer in på Stadion och ser människor stå och heja och jubla överallt. Får extra kraft av att se både dem och inte minst målet som närmar sig, bara ett par hundra meter kvar nu. Lägger i en extra växel – för att jag kan. Tompa skrattar och suckar samtidigt (det är tydligen typiskt mig att gå från ”jag dööör” till ”nu köööör vi!”). Tillsammans springer vi över mållinjen – gråtfärdiga och superglada. Och lite chockade. Vi gjorde det? Vi sprang ett maraton? Ett helt jäkla maraton. Hur gick det till?? WOHOOO! Fattar ingenting. Vi raglar vidare från målet på Stadion mot väskuthämtning och undrar vad som hände. Hahaaa. 

springa sitt första maraton

Vi gjorde det. Vi kom i mål. Med saltsvett i ögonen men sjukt glada och nöjda med oss själva.

17:30 Går i trappan ner till Östermalms IP, aj, aj, aj. Men jag kan i alla fall gå utan att hålla i mig, det finns de som ser ut att ha det betydligt mer plågsamt. (Folk står faktiskt och filmar varandra när de försöker ta sig ner för trappan för att det ser så roligt ut.) Hämtar ut måltröjan, äter en halv kexchoklad och dricker pepsi. (Från målpåsen.) Vi byter om till torra tröjor och hoppar över korv, öl och allt annat som det bjuds på i målområdet. Vi vill bara hålla igång benen medan vi kan. Hoppar ur skorna och i flip-flopsen och går till tåget. Vi gjorde det. Vi sprang en mara. Fortfarande gråtfärdig och bubblig av skratt på samma gång. Vilken känsla!!

17:55 Kliver innanför dörren hemma. Vi börjar fundera på vad vi ska äta. Kroppen skriker efter salt (efter allt sött vi har ätit längs med banan, det känns som vi har ätit godis hela dagen) men helst av allt vill jag bara gå och lägga mig. Dricker resorb för att återställa vätskebalansen. Efter en lång, varm dusch promenerar vi och köper hamburgare och pommes. Verkligen inte en favorit hos mig i vanliga fall men idag går det ner! Skönt att röra lite försiktigt på sig också, stretchar och går lite om vartannat. 

19:10 Är det inte läggis snart? Kollar på bilder från loppet, småfnissar och fixar hemma. Lägger oss på soffan. Farligt skönt. Vi bestämmer oss för att dela på en öl. För att fira. Vi får i oss två klunkar var. Det var inte riktigt läge för det idag. Vi blir bara tröttare. Smörjer in benen med liniment, det kaaanske hjälper… Packar klart min väska, jag ska ut och resa och måste upp tidigt. Ställer klockan på 4:15 för att vara på Arlanda strax efter fem. Tjohoo!

20:30 Men nu är det väl ändå läggdags? Hur kan klockan vara så lite? Vi bestämmer oss för att gå och lägga oss och kolla lite på teve. Vi tittar nog faktiskt i några minuter innan ögonen börjar klippa.

20:45 Tack och godnatt. Vi somnar och jag drömmer att jag har en stor, tung man hängandes i mina ben som jag måste släpa runt på hela natten. Var kommer den drömmen ifrån tro? 

springa sitt första maraton
  1. Kenth skriver:

    Kul läsning, och låååång!!! Fattar inte hur du kan komma ihåg alla detaljerna vid varje klockslag! 🙂

    1. sandra skriver:

      Hahaa, nae – de är ju liksom inte helt tok-exakta. Därav, ”typ”, ”någonting”, ”–ish”… Men å andra sidan hade jag ju lååååång tid på mig att memorera saker också. 😀

  2. Rosita skriver:

    Så himla kul att läsa!! Jag blir faktiskt sugen på att våga anmäla till halvmaran i september. Ja, det ska jag banne mig!
    Imponerande jobb tjejen – och särskilt vad du också orkade därefter, på resa.

    //Rosita

    1. sandra skriver:

      Hej Rosita, tusen tack för senast! Du – efter att ha sett dig springa på flygplatsen i Zürich så tvekar jag inte en sekund på att du grejar det! Halvmaran fixar du plättlätt, KÖR!! 😀 Kram Sandra

    1. sandra skriver:

      Tack själv!! 😀 Kram Sandra

  3. Ida skriver:

    Mycket imponerad!
    Och lika mycket av denna OBERÖRDHET redan dagen därpå!! Som om ingenting hade hänt 🙂
    Tack för trevliga dagar! Roligt att träffa dig, hoppas det kan bli igen framöver
    /ida

    1. sandra skriver:

      Tack Ida! 🙂 Stort lycka till med din resa, jag ska följa den med spänning. Och ja, hoppas vi ses igen!! Kram Sandra

  4. Mia skriver:

    Åh, vilken härlig beskrivning! Bra jobbat!! /Mia (hittade hit från ”springande tjejer”)

    1. sandra skriver:

      Tusen tack Mia, kul att du hittade mig!! 🙂

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..