När man inte mår bra blir man förr eller senare ensam!

Ensamhet. En känsla som när den infinner sig är otroligt tung och svår att vara i. Något som kan ske i samvaro med andra, när man är själv eller när man upplever sig missförstådd. Man blir osynlig och osedd. De behov man har faller till marken. För det finns ingen som ser eller förstår. Känslan är att inte vara tillräckligt viktig för att någon skall ta sig tiden att sätta sig in i ens situation. Empati och omsorg uteblir. Man känner sig exkluderad. Som att man betraktar livet lite utifrån. Att vara där är obehagligt. Att vara där är svårt.

Lonely sad girl alone photography images

Vi blir allt mer ensamma

Jag upplever att vi människor blir mer och mer ensamma. Kanske blir det extra tydligt nu när allt fler brottas med sitt mående. För när man inte mår bra, då blir man ensam. Förr eller senare. I början när någon inte mår bra, då kan det finnas stöd och uppbackning. Men efter ett tag tröttnar de allra flesta. Det är som om det finns en tidsgräns för vad som är okej. Sen anser många, kanske omedvetet, att det är dags att skärpa till sig. Som om man har passerat ett bäst före datum. Där tar ensamheten över eftersom förståelsen från medmänniskorna försvinnner. Så istället för att läka och göra det som behövs för att må bra igen, blir det en kamp att klara av allt ifrågasättande. Sådant som uttrycks med tydlighet, men även det som utrycks i det fördolda genom kroppsspråk eller märkliga frågeställningar.

Jag möter många människor i mitt yrke som är precis där. Som uttrycker smärtan i att känna sig så ensamma och oförstådda när de exempelvis är utmattade eller jobbar med att hantera en depression eller ångest. Som beskriver smärtan när de inser att de som de trodde skulle finnas där och stötta – som sagt att det viktigaste är att han eller hon skall tillfriskna och må bra – istället efter ett tag blir mer fokuserade på sina egna behov. Som tycker att det kan räcka nu, att det är dags att skärpa till sig, med en förhoppning om att på så vis få sin egen längtan tillfredsställd.

Svårt att stå vid sidan om

Jag förstår att det är svårt att stå vid sidan om. Jag förstår att det är svårt att vara anhörig, vän och kollega till någon som inte mår bra. Men det gör mig ändå så otroligt ledsen varje gång jag möter detta i människor som varje dag kämpar för att mer eller mindre överleva. För att klara av sin vardag. Att då också bli ifrågasatt och behöva lägga fokus på vad de människor som faktiskt mår bra önskar eller kräver, för att inte bli satt åt sidan. För att inte bli bortvald och bortkastad. Det tycker jag är sorgligt.

Jag ser många som inte tillfrisknar på grund av det här. För att de inte får lugn och ro i sitt läkande. Att förståelsen, empatin och kärleken inte finns där från medmänniskorna. Att ingen på riktigt lyssnar och ger utrymme för det som behövs för att den som inte mår bra skall få möjlighet att tillfriskna. Eftersom det tydligen finns ett bäst före datum. Och alldeles oavsett om personen ifråga mår bättre då eller inte, behöver den börja agera som om den mår bra efter det datumet, om han eller hon inte skall bli satt i ensamhet. Fysiskt eller emotionellt.

Vi är alla olika

När vi möter människor som inte mår bra behöver vi vara lyhörda för vad var och en behöver för att läka. För det är individuellt. Det som är bra för en person kan ha helt motsatt effekt för någon annan. Även om de delar diagnos. Någon vågar inte vara själv, någon annan behöver vara själv. Någon vill prata mycket, någon behöver tystnad. Någon mår bra av stillsam yoga, någon annan av att köra ett tufft fysiskt träningspass. Så även om du har varit med om något och har en vän som går igenom samma sak, kan du inte utgå från att det som var bra för dig kommer vara bra för din vän. Det finaste du kan göra är att lyssna och hjälpa till att skapa utrymme för det som behövs. Har du en erfarenhet, kan du absolut dela den. Men låt det inte vara en sanning. Sätt det inte som ett krav. För då kan din vilja att hjälpa istället stjälpa.

Vill du på riktigt finnas där?

Och kanske viktigast av allt. Bestäm dig för om du vill finnas där fullt ut eller inte. Känn efter om du klarar av att sätta dina behov åt sidan tills dess att din vän eller anhörig mår bra. För att finnas där, men bara halvhjärtat när det funkar för dig och då dessutom med krav eller förväntningar, kommer bara leda till att tillfrisknandet tar längre tid. Om du klarar av att låta det få ta den tid det tar låt din vän eller anhörig få känna det på riktigt. Det räcker inte att säga det. Du behöver visa det i ord och handling. Inte lägga in besvikelse i samtalen. Inte sucka. Inte vara ironisk. Utan i varje situation istället ha fokus på vilket sätt du kan underlätta för att skuld, skam, press, stress eller annat kan få rinna av den personens axlar som inte mår bra. Så fint om du vill. Så vackert om du bestämmer dig för det. Men det är inte enkelt. Det är väldigt svårt. Att finnas där för någon annan fullt ut när den inte mår bra, innebär att finnas där fullt ut utifrån vad som behövs för att den som inte mår bra skall må bättre. Det handlar inte om att finnas där fullt ut, utifrån dina förväntningar och krav. Stor skillnad. Väldigt stor skillnad.

Unknown

Min önskan är…

Min önskan är att ingen människa skall behöva känna sig ensam. Min önskan är att när någon drabbas att det skall finnas minst en person som vill finnas där fullt ut. Min förhoppning är att när vi mår bra, då också skall medvetet avsätta tid för att finnas där för någon som kämpar på i sitt liv. För om vi alla resonerade på det sättet skulle det alltid finnas någon där, när någon faller. Om alla som mår bra bestämde sig för att lägga sina behov åt sidan och finnas för någon fullt ut. Då skulle samma person få känna trygghet i att när livet blir svår eller när man drabbas av en sjukdom, att man då inte blir ensam. För då finns det någon annans om mår bra som orkar finnas. Som orkar bära. Utan att skuldbelägga, Utan att ställa krav eller ha förväntningar. Visst vore det fint. Visst vore det vackert!

Kanske kan du, om du mår bra, se dig om och fundera på om det finns någon i din närhet som du kan finnas för. Vilken gåva i så fall. Vilken vacker gåva!

Instagram: @asanyvall

Hemsida: www.regnsken.se

 

  1. Vackert och klokt skrivit…jag är där..så detta fick mig att storgråta..du satte ord på allt jag är och känner..trodde att någon skulle orka finnas där..stå ut…men en efter en är de borta…nu är det väldigt långt mellan gångerna som jag träffar någon som vill vara där för min skull..på mina villkor..rättare sagt så är det en..men hon bor 60 mil bort så det blir ju sällan..en som finns nära men har så mycket annat så det blir oxå sällan..så här är jag i min ensamhet..ledsen,orkeslös och trist..vad skulle jag kunna ge eller tillföra med min buttra uppsyn…just det – typ inget..
    Life has no mercy…

    1. Du har allt att bidra med, bara genom att vara den du är! Att inte må bra är en daglig kamp. Finns inte förståelsen från medmänniskor blir det ofta ännu tuffare. Men ge inte upp! Ge dig tid att vila. Var rädd om dig. När du orkar, gör sådant som du tycker om att göra. Träna dig på att vara sann mot dig själv. Så skall du se att du så småningom möter människor som förstår, ser dig och uppskattar dig för precis den du är. När vi går igenom svårigheter faller många bort. Men det innebär att det finns plats för nya vackra själar i ditt liv. När du orkar omfamna dem. Stor kram till dig! ❤️

    2. Skönt att höra att man inte är själv i ensamheten. Jag är också där. Ingen årkar lyssna längre. Vi får Kämpa på och ta en dag i taget💜

  2. Åh, vad fint skrivet och fantastiskt att förmedla det ut till alla som behöver få en liten puff och extra energi (som faktiskt kan vara det som behövs ibland!) att vara där för en vän eller anhörig. Själv har jag precis sett mitt äktenskap falla sönder för att jag inte var där för min partner. Liksom inte orkade längre. Trodde att jag behövde göra mer än att lyssna. Trodde att det var jag som skulle lösa hans situation. Och jag orkade helt enkelt inte längre. Orkade inte lyssna. Slutade vara förstående. Det ångrar jag nu. Nu tränar jag på att lyssna mer på andra och att försöka vara där för andra som behöver mig. Snart ska jag bli ännu bättre, och jag älskar ännu mer de vänner som är där för mig, nu när det är jag som känner mig ensam och inte ser en väg framåt.

    1. Så fint du beskriver hur det kan bli. När vi försöker men till slut inte orkar. Att det viktiga är att lyssna. Inte att alltid förstå, men visa förståelse. Tack för att FU delar med dig! ❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..