Det är final i fotbolls-VM i morgon. Frågade precis Mårten om fotbolls-VM fortfarande pågår? Ja, det visste han absolut. Min följdfråga, om vilka som är i final var han inte lika säker på: ” – Frankrike och nån?” Det säger hur stort sportintresset är hos oss. Fick googla för att veta att finalen står mellan Frankrike och Portugal. Jag älskar att min man, precis som jag, ogillar att titta på sport. Alltså, missförstå mig rätt, vi gillar att sporta men inte att sitta och titta.

”Skjut” mig om du vill, men själv tyckte jag det var skönt när Sverige åkte ur VM och vi slapp allt ståhej på Sportbaren (AIK-haket) i kvarteret där vi bor. Plakatfulla medelålders människor som härjar och krossar glas. Fotbolls VM är poledance för män. På samma vis som kvinnor behöver frigöra den ”inre strippan” på en klass, förvandlas slipsnissar i grupp till cagefighters för en kväll.

”Vad dricker du ur, är du galen?!” Rasar kollegan på nya jobbet (Sportguiden, så ironiskt) Jag står helt oförstående och dricker vatten ur en kopp. En vit kopp med svartgula ränder, och något ”emblem” i mitten. Jag kan absolut inte förstå var all denna upprördhet kommer ifrån? Senare får jag veta att jag just där och då begått dödssynd och ett mentalt övergrepp på hemmalaget Bajen (och jämnat hennes känslor med marken), samma ögonblick jag lyft den där tigerrandiga koppen till mina läppar. Det där vansinnet med sport jag inte kan förstå? Hur det kan bli så himla mycket känslor och allvar av en lek – vuxna män i färgglada t-shirts och shorts som slåss om en boll på en inhägnad gräsplätt? Och själv har man inte lyft ett finger för resultatet. Sport kan både föra samman och alliera en union, samma mekanism hur religion påverkar en nation.

En social kameleont i pippigula shorts tankar inför VM i fotboll

Kan inte låta bli att undra om läktarpubliken någonsin själva sprungit efter en boll? För hur kan man annars känna så mycket stolthet och vrede för något man själv inte har lyft ett finger för?

Häromdagen gjorde jag det igen. Det var supervarmt i lägenheten och Mårten kom och erbjöd mig att välja mellan två skitfula shorts. Jag tog dem som såg skönast ut. (För sån é jag.) Pippigula Adidas-shorts med blå ränder på sidorna. ”Kan jag gå ner i tvättstugan såhär?” Frågade jag Mårten med uppriktigt tvivel i rösten. ”Jamen skit i det”, sa han. Och jag gjorde´t.

Väl nere i tvättstugan börjar en manhaftig kvinna konversera med mig. En kvinna som jag stött ihop med ett flertal tillfällen som har en hund som mina inte gillar. Ny fick vi chansen att bryta isen: ”Se vad festligt, har du tränat med Solna Vikings???” Solnas basketlag fick jag veta. ”Nej, har du?” En fråga som utlöste en lång harang om hennes aktiva idrottsliv inom basketen. ”Haha, Festligt att du tog upp det för jag och maken tyckte att det var så komiskt att jag traskade ner i dessa gula fula”. Hon tystnar tvärt och tittar förfärat på mig. Den trevliga chitchatt-konversationen, grannar emellan, slutar där. ”Förstår inte varför det skulle vara så jävla komiskt?” Muttrar hon surt när hon lämnar tvättstugan. Och jag hade lyckats igen. Två-noll till ”fröken smidig”. ”Yeay.”

En social kameleont i pippigula shorts tankar inför VM i fotboll

Två noll till fröken smidig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..